Framtid bakåt

Det sägs i en viss teori inom psykologin att allting som har att göra med hur du blir som vuxen och hur du då hanterar saker, har att göra med hur du i din barndom klarade de olika övergångsfaserna. Var det problemfritt att börja krypa, gå, dumpa blöjan för toalettstol, börja skolan och så vidare ska du klara dig galant i fortsättningen.

Med detta i baktanken närmade jag tidigare idag min kära mor med diskreta frågor om hur min utveckling gått. Det visade sig att mamma var stolt över mig och hur jag som liten avancerat från ett steg till ett annat. Jag hade inte krupit så länge innan jag började gå och som på en catwalk tog mina åtta första steg. Blöjan övergavs utan större bekymmer och saknaden var obefintlig. Jag talade visserligen inte så snart som de på barnavårdscentralen hade önskat, men när jag väl började gick det inte att få tyst på mig. Skolan börjades (första dagen bad jag i och för sig mamma gå istället för mig - utan framgång) och fortsattes i (utan att ha haft mamma som stand-in en enda gång).

Vad mitt orosmoln har grund i är dock mitt krypande. Jag kröp på och såg själv inga bekymmer i min taktik över hur man skulle förflytta sig i världen. Det var omvärlden som hade synpunkter. Min riktning på krypandet var nämligen bakåt.

Om man nu återgår till psykologin - hur kommer detta bakåtkrypande påverka mitt liv? Jag klarar faserna men inte alltid med de resultat som önskas. Kommer jag ta studenten men missförstå konceptet med friheten att inte vara bunden till skolan och därmed satsa på att under en tid frivilligt göra allt det jag känner som tvång? Kommer jag vimla omkring i felaktiga riktningar innan jag tar mina första åtta steg på två ben?

Som för avslutningens storhet kan nämnas att jag än idag har stora problem med att krypa i riktningen: rakt fram.